vikten för mig att ha delmål

Jag har ett stort livsmål som ger mig den där magiska känslan i hela kroppen.  Målet som får mig att glömma alla motgångar och bara fortsätta kämpa så fort jag tänker på det. Men det är ett mål som har mycket jobb, slit och tårar framför sig – det vet jag – så längs vägen har jag lagt upp ett antal delmål. Några små delmål och andra lite större delmål. Mål som inte ligger så långt bort i tiden och som för mig är realistiska men ändå utmanande och alla delmål tar mig ett steg närmare det stora målet.

Ett delmål som jag skrev ned juni 2016 var att jag våren 2017 skulle släppa en egenskriven låt. Det målet bockades av redan i februari med ”What If I Told You”. Jag hanterar alla mål på samma sätt: genom att bryta ned dem i vad jag behöver göra för att nå dem. Ska jag göra allt själv eller ta hjälp? För att släppa min debutsingel förstod jag att jag behövde hjälp för att få det att hända och efter att ha jobbat med min vän på Lilystream Audio blev mitt krampaktiga pianospel en magisk full produktion. Jag är så nöjd och stolt över låten, men jag vet också att jag kan bättre nu och är ivrig att fortsätta resan.

Nästa delmål (förutom singel #2 som är på gång) är att färdigställa mitt debutalbum till nästa vår. Jag har i stort sätt alla texter klara och det är den främsta anledningen till att jag valde att satsa direkt på ett album istället för en EP. Texterna som jag har för albumet hänger alla ihop i samma tema så även om en EP skulle bli klar snabbare – och det är så de flesta börjar innan ett album släpps – så vill jag inte splitta på texterna. Så för mig var beslutet till ett album ändå ganska enkelt, även om det såklart är den längsta vägen.

Jag förstår faktiskt inte mig själv ibland men jag har aldrig varit särskilt attraherad av de enkla vägarna. Det är väl bara någon egenskap jag har medfödd, jag menar varför göra det enkelt för sig när man kan ta den svåra vägen? Jag tror att det är utmaningen som lockar mig. Jag tvingas då hela tiden att pressa mig själv till det yttersta och därmed växer jag och lär mig mer än vad jag skulle ha gjort om jag tog den lätta vägen.

Varje dag präglas av att sträva mot det här delmålet. Allt jag gör, gör jag för att nå delmålet. Jag övar sång, piano och jobbar med mina låtar varje dag för att komma närmare mitt debutalbum och varje dag som jag övar och jobbar på låtarna vet jag att jag också kommer ett steg närmare målet och ju närmare jag kommer det här delmålet, desto närmare kommer jag mitt stora livsmål. Allt handlar om att ta ett steg i taget. Jag kommer komma dit tillslut, jag kommer bli Sveriges bästa singer/songwriter, så länge jag aldrig slutar gå.

You’ll rule the world, if that is what you wish for. Photo: MissJeni

 

halvvägs

Andra koppen kaffe idag. Och klockan har inte slagit lunch än. Våren har bytts ut mot små lätta snöflingor. Vi är halvvägs genom den klassiska arbetsveckan, dagarna går så snabbt! Än så länge går det riktigt bra med mina rutiner som jag skrev om i måndags. Jag har gjort allt jag ska göra och hållit mig borta från det jag ska hålla mig borta ifrån. Kanske inte mycket för världen för de flesta, men för mig är det framsteg. Oavsett vad det är för mönster man behöver bryta så är varje dag som du lyckas göra det värda att vara stolt över. Det sämsta man kan göra är att förminska sin egen prestation! Jämför dig bara med dig själv och det du gjorde senast. Punkt. (Yes, jag jobbar med att övertala mig själv om det varje dag!)

Det går sakta men säkert framåt även med låten jag håller på och jobbar med inför ett större projekt. Jag har kommit till biten då jag ska försöka få till lite trummor, det går dock sådär. Jag är ju verkligen ingen trummis, jag är ingen instrumentalist alls för den delen, och har ingen aning om hur det ”ska” låta. Ska se om jag kan komma nån vart genom att kolla på tutorials eller om jag helt enkelt ska fortsätta leka mig fram. Det är kul och se ändå hur låten växer fram mer och mer, ska bli så spännande att spela upp den för någon för första gången sen!

Önskar er en fin onsdag trots blötsnö.

åldersnojan

Jag såg på Instagram igår att en av de sångerskor som jag beundrar (både musikmässigt och personlighetsmässigt) Jessie J fyllde 29 år. Tjugonio. Första inlägget som hon la upp med de siffrorna trodde jag faktiskt var ett skämt. Jag gick till och med in på Wikipedia för att se om det verkligen stämde!

Jag är inte den som googlar runt och kollar artisters ålder så jag trodde faktiskt att hon var äldre, till och med äldre än mig. Tji fick jag. Den här världsartisten har ett helt år kvar till 30. Och här sitter jag, inför min 31:a födelsedag och har släppt min debutsingel som fortfarande inte har kommit upp i 1000 streams. Ja, jag vet att sången inte är tillräckligt bra på What If I Told You, så jag förstår varför och jag är inte ute efter sympati.

Jag är medveten om allt. Jag är medveten om det faktum att jag valt den här svåra branschen och att jag började i den ålder då andra världsartister redan har varit på toppen i tio år. Jag är medveten om att jag har en otroligt lång väg att gå för att bli så bra som det krävs för att ”lyckas”. Jag har dock alltid slagit bort de tankarna för att jag vet att det är det här jag vill göra. Men så såg jag att Jessie J firade sin 29:års dag igår. Det låter kanske konstigt men jag hade varit betydligt mer lugn om hon hade fyllt tja, 32. Nu störtdök mitt mod igen för att jag fick sanningen slängd i ansiktet: det är väldigt få artister som är i min ålder och det gick hett till i hjärnan:

Vad fan håller jag på mig?
Jag ger upp. Eller nej, jag ger inte upp. Jag skiter i det här bara.
Jag släpper det.
Jag är för gammal.
Det finns ju liksom ingen mening med att fortsätta.

Jag kan helt ärligt säga att jag trivs som sjutton med att vara 30. Jag vill absolut inte tillbaka till mina unga vuxna år. Jag har aldrig mått såhär bra som jag gör med mig själv idag. Så det är ingen åldersnoja på det sättet. Det är mer att även om jag trivs i min ålder så vet jag att den är för hög för den här branschen – och det är det som jag ständigt får brottas med. Oftast går det bra, för jag gör bara det jag vill göra. Men de här stunderna när man får det svart på vitt att oavsett hur hårt jag jobbar och hur snabbt jag lär mig så kommer jag helt enkelt inte komma upp i den nivån som krävs för att jag har åldern emot mig. Så känns det. Det är inte riktigt någon bitterhet jag känner, mer ett stort ”fan” att jag slutade sjunga som 19:åring.

Oh well.

Det är som det är och det blir som det blir.
Fantastiskt uttryck jag hörde en gång i kollektivtrafiken 😀

Jag kommer fortsätta med musiken, jag vet det. Jag ska gå och sätta mig vid pianot nu. Jag har ju texter till två album. Så jag tänker, jag kan lika gärna färdigställa de två albumen ”på sidan av”. Och efter dem, när texterna tagit slut. Då kan jag sluta. För jag känner samtidigt att jag inte riktigt kan säga att jag gav det ett ärligt försök förrän de texterna är sånger och kanske ännu viktigare: jag vill inte vara ”tjejen som släppte en singel med otränad sång och sen gav hon upp”. 

uncertainty VS confident, a constant struggle. Photographed by MissJeni.

du vet vad du måste göra

Ny vecka, alltid nya tag. Du vet alltid vad du måste ändra på för att leva det liv du vill leva och må som du vill må, måndagar är vår chans som kommer om och om igen till att faktiskt göra de där förändringarna. Även om vi även kämpar med det faktumet att vi vill ju inte börja om varje måndag. Men det är okej att göra det – det ska ni veta. Ett av mina favoritcitat är perfekt för måndagar:

”Det är aldrig försent att börja om och visa världen vem du egentligen är.”

Den här veckan ska jag tänka extra mycket på vad jag stoppar i mig och vad jag lägger min tid på. Jag måste lägga mer tid på musiken, dvs följa min planering som jag har i kalendern. Redan nu ligger jag faktiskt efter i tidsschemat på grund av saker som måste göras som inte står med i min planering – så som att duscha, söka jobb och göra veckans matsedel. Men jag blir inte stressad över att jag ligger efter i tidsplaneringen, det är okej. Jag kommer ändå sitta med sångövningarna och min egna låt som jag har planerat. Lite förskjutning av planeringen dör ingen av, däremot tappar jag träningen om det inte blir av över huvud taget.

Så, jag började den här måndagen med Yoga och 20 minuters meditation. Jag har saknat Yogan väldigt mycket. Det är en sådan viktig del för mitt egna välmående men jag har halkat efter med den på grund av lathet egentligen. Jag har varit lite krasslig och ”skyllt” på det. Men det är dags att skärpa till mig nu. Yoga minst fyra dagar i veckan ska tillbaka, meditationen varje dag ska tillbaka. Min lågkolhydratdiet som jag mår så himla bra på ska hållas. Jag har ett gammalt sockerberoende som fortfarande spökar och jag har varit inne i den dåliga fasen igen en tid nu, vilket har fått mig att må sämre såklart.

Så, jag vet vad jag måste göra och nu är det dags att få igång rutinerna på riktigt.

* Träna Yoga minst 15 minuter måndag – fredag denna vecka
* Meditera minst 20min varje dag
* Hålla mig borta från allt socker, dvs även frukt
* Öva sång 2h/dag
* Jobba med mina låtar minst 2h/dag

Det här sakerna hjälper mig till att leva det liv som jag vill leva. Det är så enkelt egentligen, men utmaningen ligger faktiskt i att påminna sig själv om just det – hur vill jag leva? Hur vill jag må?
När du vet hur du vill leva, ta reda på vad du behöver jag göra för att må så och leva det livet, och börja jobba med de sakerna.

Ha en härlig måndag nu, det ska bli 18 grader här i Stockholm enligt SMHI:s app. Det kan man kalla bra start på veckan!

15 minuter av det här räcker för att komma igång. ♥

Sundays

Hej sommartid! Även om sambon påminde mig igår att det skruvas tillbaka (EDIT: skruvas fram – såklart) till sommartid idag så hade jag inte en tanke på det när jag vaknade imorse, klockan på mobilen och datorn ändras ju automatiskt. Inga konstigheter. Ändå känns det som att man har lite att jobba ikapp idag – det är ju redan snart dags för lunch!

Men söndagar är härliga. Jag har bestämt mig för att gå i myskläder hela dagen, ta en långpromenad med Peanut, redigera bilder från en superhärlig fotografering som jag hade igår och jobba med produktionen av en låt. Texten är redan klar (det är ju där jag börjar) sen är det klart att den kan komma att justeras lite längs processens gång men i det stora hela är den klar.

Det är en låt på svenska som jag har stora planer för och den måste bli klar i september senast. Det är såhär jag håller min disciplin igång – att hela tiden ha någonting som gör att jag måste puscha mig själv framåt. Som gör att jag tvingas lära mig mer – jag kan ju knappt producera än! Men ingenting är omöjligt och just med det här projektet har jag två alternativ som jag ser det; antingen gör jag en egen demo av låten och hoppas att någon producent/skivbolag nappar och vill vara med på låten eller så gör jag produktionen själv och låter någon annan mixa och mastra den. Det beror förmodligen på hur långt jag kommer själv kunskapsmässigt, jag har nog till slutet av sommaren på mig att få allting klart så – wish me luck. 🙂

Önskar er alla en härlig dag. 

Always in good company when working with my music. ♥

There’s no such thing as an age on a dream

För tre år sedan fick jag insikten om vad jag egentligen skulle göra med mitt liv. Efter att ha provat på de flesta omöjliga karriärer såsom stylist, egen företagare, modefotograf och författare så kom det plötsligt – den där känslan i magen. Efter att ha gjort en liten övning från en bok om att skapa ett mål som verkligen berör en, så sa det bara pang i kroppen. Känslan tog tag i mig som ingenting annat hade gjort fram tills dess. Ja, det handlade om ännu ett omöjligt yrke men det målet grabbade tag i hela mitt hjärta och hela min själ:
Jag ska bli Sveriges bästa singer/songwriter.

Jag läste alltså en bok, som jag tycker varenda människa ska läsa: ”Bli bäst med mental träning” av Erik Bertrand Larssen. Det var den boken som blev min vändpunkt. Jag insåg att allt jag gjort hittills har jag inte blivit mer än halvbra på (enligt mig själv) för att det har inte varit något som tänder min gnista till att vilja gå upp på morgonen och göra det varje dag. Men det här målet, det var så annorlunda. Jag behöver bara tänka på det så känns det direkt som att det är världens fest i min mage.

När den här insikten kom till mig jobbade jag heltid inom e-handeln, så jag fick börja med att köra musiken parallellt med jobbet. Jag köpte ett piano fast jag aldrig spelat något instrument förut. Jag visste bara att om jag skulle bli singer/songwriter så behöver jag ett instrument och efter att ha velat fram och tillbaka mellan gitarr och piano (när jag såg mitt mål framför mig första gången hade jag en gitarr i knät) blev det tillslut pianot som vann den kampen. Jag anmälde mig till piano- och sångkurser på kvällstid, tog även privata lektioner och försökte lära mig så gott det gick hemma. Jag har ingen musikalisk bakgrund alls förutom skolkören under högstadiet och gymnasiet. Min mormor har spelat dragspel länge, min mamma har även hon försökt sig på det några gånger och en storasyster av sju var väldigt duktig på fiol. En annan spelade flöjt under de yngre åren vill jag minnas och jag lekte runt med ett munspel. Men där slutar familjens musikbakgrund vad jag vet. Så vad den här insikten kom ifrån vet jag egentligen inte. Jag har skrivit väldigt mycket dikter och texter under hela min uppväxt och visserligen – jag, min tvillingsyster och min bästa vän var på väg och starta ett tjejband som 12-13:åringar – så helt ute och cyklade var ju inte tanken!

Nej men, jag utgick från mina texter och min längtan att vilja beröra och påverka människor. Jag tänkte på hur mycket musik har hjälpt mig genom åren genom alla berg- och dalbanor och då kom jag på det. Det är så jag ska komma ut med mina texter. Som sånger. Och visst, jag hade kunnat nöja mig där med att skriva texterna och låta någon annan sjunga dem. Men jag kände direkt att det skulle kännas så fel. Mina texter är väldigt personliga, de handlar om min värld. Om det är någon som ska framföra dem som sånger så finns det ingen annan som kommer kunna göra det förutom jag. Ja, missförstå mig rätt. Sångmässigt kommer förmodligen minst halva Sverige förmedla dem bättre än jag – men inte rent känslomässigt. För mig känns det som allra mest äkta och naturligt att det även skulle vara jag som framförde låtarna.

Även om jag var 27 när jag fick den här insikten om att jag ska bli Sveriges bästa singer/songwriter och kunde varken sjunga, spela piano eller hade någon aning om hur man skriver en låt så visste jag bara att jag var tvungen att göra det. Men det är inte lätt i uppförsbacke, det kan jag tala om. Jag har åldern och kunskapen emot mig, fortfarande. Men det spelar ingen roll. Jag tänker fortsätta jobba för att mitt mål ska uppfyllas och jag drivs lika starkt nu som för tre år sedan när insikten kom, även om jag flera gånger har velat ge upp. Men jag har många olika människor omkring mig att tacka för att de fått mig fortsatt kämpa, däribland en vän som gav mig några otroligt kloka ord som jag alltid kommer bära med mig.

”Det finns ingen ålder på drömmar”

Always do what you want to.