åldersnojan

Jag såg på Instagram igår att en av de sångerskor som jag beundrar (både musikmässigt och personlighetsmässigt) Jessie J fyllde 29 år. Tjugonio. Första inlägget som hon la upp med de siffrorna trodde jag faktiskt var ett skämt. Jag gick till och med in på Wikipedia för att se om det verkligen stämde!

Jag är inte den som googlar runt och kollar artisters ålder så jag trodde faktiskt att hon var äldre, till och med äldre än mig. Tji fick jag. Den här världsartisten har ett helt år kvar till 30. Och här sitter jag, inför min 31:a födelsedag och har släppt min debutsingel som fortfarande inte har kommit upp i 1000 streams. Ja, jag vet att sången inte är tillräckligt bra på What If I Told You, så jag förstår varför och jag är inte ute efter sympati.

Jag är medveten om allt. Jag är medveten om det faktum att jag valt den här svåra branschen och att jag började i den ålder då andra världsartister redan har varit på toppen i tio år. Jag är medveten om att jag har en otroligt lång väg att gå för att bli så bra som det krävs för att ”lyckas”. Jag har dock alltid slagit bort de tankarna för att jag vet att det är det här jag vill göra. Men så såg jag att Jessie J firade sin 29:års dag igår. Det låter kanske konstigt men jag hade varit betydligt mer lugn om hon hade fyllt tja, 32. Nu störtdök mitt mod igen för att jag fick sanningen slängd i ansiktet: det är väldigt få artister som är i min ålder och det gick hett till i hjärnan:

Vad fan håller jag på mig?
Jag ger upp. Eller nej, jag ger inte upp. Jag skiter i det här bara.
Jag släpper det.
Jag är för gammal.
Det finns ju liksom ingen mening med att fortsätta.

Jag kan helt ärligt säga att jag trivs som sjutton med att vara 30. Jag vill absolut inte tillbaka till mina unga vuxna år. Jag har aldrig mått såhär bra som jag gör med mig själv idag. Så det är ingen åldersnoja på det sättet. Det är mer att även om jag trivs i min ålder så vet jag att den är för hög för den här branschen – och det är det som jag ständigt får brottas med. Oftast går det bra, för jag gör bara det jag vill göra. Men de här stunderna när man får det svart på vitt att oavsett hur hårt jag jobbar och hur snabbt jag lär mig så kommer jag helt enkelt inte komma upp i den nivån som krävs för att jag har åldern emot mig. Så känns det. Det är inte riktigt någon bitterhet jag känner, mer ett stort ”fan” att jag slutade sjunga som 19:åring.

Oh well.

Det är som det är och det blir som det blir.
Fantastiskt uttryck jag hörde en gång i kollektivtrafiken 😀

Jag kommer fortsätta med musiken, jag vet det. Jag ska gå och sätta mig vid pianot nu. Jag har ju texter till två album. Så jag tänker, jag kan lika gärna färdigställa de två albumen ”på sidan av”. Och efter dem, när texterna tagit slut. Då kan jag sluta. För jag känner samtidigt att jag inte riktigt kan säga att jag gav det ett ärligt försök förrän de texterna är sånger och kanske ännu viktigare: jag vill inte vara ”tjejen som släppte en singel med otränad sång och sen gav hon upp”. 

uncertainty VS confident, a constant struggle. Photographed by MissJeni.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *