Varför?

Varför kan jag inte bara slappna av och ha kul med min dröm? Varför lägger jag en så stor press på mig själv att bli bra snabbt? Jag vet hur man ska göra – lära sig längs vägen och njuta av resan – men ändå gör jag precis tvärtom. Och självklart jämför jag mig med andra som såklart är mycket bättre än mig, som har gjort sina 10 000 timmar för länge sedan. Men varför gör jag det? Jag blir galen på mig själv att jag inte kommit längre mentalt än att jag har den perfekta inställningen i en vecka innan den rasar igen. Ena stunden är jag stolt över vad jag åstadkommit, hur många som har lyssnat på ”What If I Told You” och hur många som följer min resa på Facebook och Instagram. Andra stunden tycker jag att det inte duger alls. Jag är tacksam men ändå inte. Mycket vill ha mer. Och där, precis där försvinner mitt ”varför” och fokuset har plötsligt hamnat på någonting som inte alls är viktigt.

Jag vet att de här känslorna är fel och orimliga så jag försöker göra någonting åt dem varje gång de dyker upp. Den bästa medicinen är att ringa min tvillingsyster. Hon har som jag intresserat sig för mental träning men gått steget längre och studerar i ämnet. Så ett samtal med henne är ren magi. Hon påminner mig om allt det jag redan vet, men hon får mig att säga det själv. Och när man svarar på hennes frågor – när man yttrar de där orden själv – då är det svårt att motsäga sig med någonting annat. I onsdags påminde hon mig återigen om mitt ”varför”.

– ”Varför stiger du upp på morgonen och sätter dig vid pianot? Varför gör du det här?”
För att jag vill göra musik av mina texter.
– ”Varför vill du det?”
För att för mig är det som terapi och min dröm är att det även ska beröra och hjälpa andra så som musik har berört och hjälpt mig.

Där är mitt varför. Inte vid antalet följare, läsare, lyssnare. Det är först och främst för min egen skull. Allt annat är sekundärt. Och det är det jag måste bli bättre på att påminna mig om när tankarna svävar iväg. När fokuset hamnar på det sekundära istället för på mitt varför – då är jag ute på villovägar. Det är då glädjen försvinner.

– ”Håll fast vid ditt varför. Alla beslut du tar, ska gå hand i hand med ditt varför”.

What´s your reason, what´s your why?

onsdag

Godmorgon världen! Hoppas ni mår bra. Jag börjar förstå nu varför det tar lite tid för många att färdigställa en låt. Man har svårt att bestämma sig helt enkelt. Ju mer jag lär mig, desto mer går jag tillbaka till mina texter och melodier och ändrar! Idag ska jag sjunga om några partier på det där hemliga projektet som jag håller på med, det blir tredje gången jag spelar in sång till det projektet och självklart räknar jag med att spela in det i en bättre studio framöver men – man vill ändå att det ska låta så bra som möjligt i min egna lilla demo-version. Jag satt och ändrade melodin på ”No Age On A Dream” igår också och nu börjar den kännas lite mer fräsch. Ska bli så kul att få dela den med er sen! Men nu är det dags att sjunga upp lite, nu kickar vi igång dagen!

Önskar er en fantastiskt fin dag och att ni gör det ni älskar.

 

varför låter du ingen professionell sångerska sjunga dina texter?

Det här är en fråga jag får hela tiden när jag berättar om mina drömmar och mål. Jag förstår att många menar väl när de ställer den, men det är svårt att tolka den på något annat sätt än att jag är dålig på att sjunga. Och jag är ju inte säker på sången heller i dagsläget men jag anser att det också finns de som sjunger värre.

Varför jag inte ”tar in” en professionell sångerska som kan sjunga mina texter är ganska enkelt. Jag väljer att svara på den frågan med en motfråga: varför tror ni att det skulle vara lättare? Professionella sångerskor kostar en hel del pengar, jag har som bekant inga pengar. Jag har heller inget musikförlag som jag skriver texter för och som har kontakterna med artisterna. Man kan absolut kontakta artister själv, det finns inget som säger att du inte får göra det. Men då kommer vi till den andra punkten, förutom att de kostar så ska du också hitta någon som texterna passar till.

När man skriver så personligt som jag gör i de här texterna, om människorna i min omgivning, så blir det himla svårt att hitta någon som ska kunna förmedla texterna på rätt sätt. Ja på rätt sätt enligt mig. De sjunger förmodligen tusen gånger bättre än mig, men de kan aldrig förstå känslorna som jag hade när jag skrev texterna. ”What If I Told You” handlar om min tvillingsyster, vem skulle kunna sjunga den istället för mig?  Och jag vill sjunga mina egna texter. Jag vill bli bättre och jag blir bättre för varje dag. Jag kanske aldrig kommer bli den bästa sångerskan, men jag kommer bli tillräckligt bra – jag vet det. Och jag vill visa mina utveckling, jag vill dela med mig utav min resa under tiden.

Jag ser därför ingen anledning till varför jag inte skulle sjunga mina egna texter. Men absolut, jag skulle inte ha något emot att skriva andra texter till artister. Men då behövs det där musikförlaget också. Och då skriver man helt nya texter till en specifik artist. Varför börjar jag inte där då? Kanske ni undrar. Ja, hur ska jag kunna börja hos ett musikförlag om jag inte har några låtar att visa upp? ”What If I Told You” är den första helt färdiga låten, ”No Age On A Dream” är inte klar än, men när den ges ut kommer den vara den andra färdiga låten. Jag jobbar ganska ihärdigt med en låt åt gången och färdigställer den helt innan jag börjar tonsätta nästa text. Ja, för texterna är redan klara. Men det är svårt att bara visa upp texter till ett musikförlag och be dem ta in mig som låtskrivare.

Jag går en krokig väg, jag vet. Men den är samtidigt också lättare för mig än den andra – tro det eller ej. På den här vägen kan jag ge ut min musik i min takt, när och hur jag vill, med en liten budget. Jag behöver ingens bekräftelse för att ge ut en låt. På den här vägen ser andra att jag får saker gjorda, att jag har låtar att släppa, att jag blir bättre för varje låt. För mig är det de som räknas.

en helg sprang förbi

Vips, så hade det gått fyra dagar sedan senaste inlägget. Redigering av vocals, ärenden på stan, streckkollande på 13 reasons why, långpromenad i skogen, avslutningsfest med SAE och så en dag full med kolhydrater är skyldiga till det. Men det var en fin helg. Det var så kul att se alla klasskompisar igen på avslutningsfesten och så fick vi våra diplom, jag hamnade på VG som slutbetyg så det är jag nöjd med!

Och så blev det måndag igen. Den här veckan kommer jag fokusera på att jobba med min nästa singel. Jag har kommit på lite nya melodier på sången och så behöver jag sätta mig ner och se över strukturen på den. Förutom det har jag såklart att öva sång, piano och produktion med i planeringen. Ska även försöka hinna få lite kläder och saker sålda så jag har råd att boka in mig på sommarkursen på AP Academy. Så, då sätter vi fart då!

Photo: MissJeni

Hoppas ni får en fantastiskt fin start på veckan. ♥

det finns inte bara en väg att gå

När lyckas man inom musiken? Ja, det beror såklart på ens egna mål och syfte med det man gör.

För många kännetecknas det av att bli signad av ett av de stora majorbolagen. Där syns man. Oftast i alla fall. Många artister som är signade av majorbolagen syns inte alls. Deras låtar når inga höga streams men bolagets stora artister driver in pengar så att bolagen har råd med även de mindre oetablerade artisterna. Många som blir signade blir inte kvar heller. Även skivbolagen kan ha fel. Att bli signad av ett majorbolag innebär inte per automatik att man kommer lyckas men ändå är det så många som skulle kunna göra vad som helst för att bli signad, det är det där avtalet man drömmer om och strävar efter.

Jag gör inte det. Jag suktar inte efter de stora majorbolagen. Eller, låt mig formulera mig såhär: jag tänker inte sitta och vänta med att ge ut min musik tills något skivbolag vill investera i mig, men jag skulle såklart inte tacka nej det första jag gjorde om frågan skulle dyka upp i framtiden. Majorbolagen har enorma resurser i form av marknadsföring och ovärderliga kontakter. Man får ett helt team som jobbar med en. Men det har också sina baksidor i form av mindre ersättning till sig själv (det är många munnar som ska mättas i ett helt team) och din image formas hos dem, inte hos dig. Hade jag varit beredd på de kompromisserna hade jag förmodligen kontaktat varenda A&R i Sverige jag kunde hitta vid det här laget.

Men mitt mål är att nå ut med min musik och för det behöver jag inget majorbolag. Jag behöver faktiskt inget skivbolag alls för det ändamålet. Branschen är så himla lättillgänglig i dag för artister och låtskrivare. Vi kan ge ut vår musik på egen hand med bara några klick. Det kostar väldigt lite om man jämför vad man får och alla intäkter från din musik går direkt till dig. Det lockar mig mer än skivbolagens avtal där de kan ta 70% av royalties. Visst, de betalar för all marknadsföring men vem sitter på den ovärderliga rösten, personligheten och i mitt fall även låten, och vem får egentligen jobba mest för att nå sina drömmar? Man kan bolla det här fram och tillbaka, för- och nackdelar finns med allt.

Man får offra en hel del oavsett vilken väg man väljer att gå. Du får offra din image, stora delar av royalties och synas på ställen du vill eller inte vill synas på. Ger du ut din musik själv – som jag planerar att fortsätta göra – så får man såklart offra väldigt mycket tid eftersom att det inte är ett helt team som gör saker åt dig. Du måste göra det själv. Jag planerar till exempel att gå kurser inom musikproduktion så att jag även kan göra det själv framöver. Inte för att det inte finns någon som kan göra det åt mig, jag samarbetar gärna med andra men jag vill inte vara beroende av någon annan. Jag är väldigt självständig som person och gillar att kunna göra mycket men dessutom tror jag att jag har lite svårt att i dagsläget hitta en producent som vill och kan lägga ned så mycket tid som ett album kräver på en artist som är på den nivån jag är på i skrivande stund.

Friheten att själv bestämma över min image, min musik samt vart uppträdanden ska vara någonstans väger tyngre idag hos mig än att synas och höras mest. Det finns ett skivbolag vars värderingar tilltalar mig väldigt mycket dock och som jag skulle ha fruktansvärt svårt att tacka nej till och det är TEN. Ett litet personligt musikförlag och skivbolag i ett. Det teamet skulle jag gärna vara en del utav under rätt förutsättningar.

Men jag startar på egen hand och min väg passar inte alla och vägen genom skivbolagen passar inte alla. Oavsett vilken väg man väljer finns det ingen garanti att framgången kommer eller tvärtom – vem säger att du inte kommer lyckas på egen hand? Det är inget misslyckande med att ge ut sin musik på egen hand. Man går inte den vägen för att man är sämre än de som har skivkontrakt. Många har börjat själva och på det sättet blivit upptäckta av skivbolagen. Jag vill gärna tro att man har större chans att påverka avtalen också när man har startat upp på egen hand. Ensam är kanske inte starkast eller störst, men det ger mest frihet. Det är min väg.

You don’t need to sit and wait for someone to lead. You can go your own way.

everything happens for a reason

Det härliga vädret är tillbaka! Allting blir genast så mycket lättare när solen skiner och plusgraderna värmer. Mitt humör följer verkligen vädret just nu, de första dagarna den här veckan har jag varit rätt låg och tvivlat mycket på min situation, vad jag håller på med och så. Men idag, idag är energin tillbaka och leendet är tillbaka. Det här är en himla berg-och-dal-bana, det ska ni veta. Ena dagen mår jag dåligt över allt det här, andra dagen är jag otroligt tacksam över just det här. Idag är en bra dag.

Alla små lyxdetaljer känns så oviktiga just nu. Det gör väl ingenting att jag går runt med en utväxt frisyr, får äta konserver då och då eller får stanna hemma istället för att träffa vänner på stan. Här hemma har jag mitt piano, långpromenaderna med Peanut och kärlek i överflöd. Här hemma får jag saker gjorda med musiken. Idag har jag tränat sång och spelat in sång till ett projekt. Nu ska det bara redigeras och sen skickas iväg till utvalda personer och så håller vi tummarna att det går vägen. Går det inte vägen den här gången så sparar jag projektet och tar upp det vid ett senare tillfälle. Ska sätta mig vid pianot nu också och spela lite. Det går framåt med både sången och pianospelandet och det är ju för att jag har tid att öva nu. Varje dag.

Jag tror att allt som händer nu är tänkt att hända och de leder mig till den plats som jag är tänkt att vara på.

Just sing.

change of plans

Det har blivit ändrade planerJag har precis avanmält min ansökan till RML. Ett tråkigt men ändå nödvändigt beslut. Jag menar, när punkterna som ställdes på deras blanketter inför proven var: ”de senaste fem åren har jag medverkat i/jobbat med:” så får jag svart på vitt att min nivå inte är vad som krävs för att komma med. Visst, det finns väl egentligen inte någonting negativt med att söka ändå – man lär sig av erfarenheten – men när jag vet att nivån är så mycket högre än vart jag själv är någonstans just nu så jag vet inte, det känns inte realistiskt bara och därmed försvinner en stor del av min anledning till varför jag skulle försöka ens. Jag har hållit på med musik i två år och ett halvår med egen musik. På Kulturama kunde man ta med digital inspelning på kompet till sin låt, på RML måste man kompa sig själv på piano så förutsättningarna är inte till min fördel där.

Även fast jag har höga mål och ambitioner så måste jag också vara realistisk och inse min nivå i dagsläget. Så, jag släpper RML och siktar in mig på en ny plan:

  • Försöka få in tillräckligt med pengar för att gå den här utbildningen i musikproduktion, gärna under sommaren
  • Fortsätta öva piano, sång och jobba med mina låtar regelbundet här hemma
  • Gå med i en kör till hösten
  • Släppa mitt debutalbum nästa vår

Därefter får vi se vart jag hamnar. Det är inte så att jag backar två steg, det är inte så det känns heller. Jag ställer mig inte på ruta ett igen utan jag ställer mig på min ruta, exakt den rutan som jag befinner mig på idag och går dit jag kan gå med förutsättningarna som jag har idag. Vem vet, en ettårig utbildning kanske inte är min väg att gå.

Find your balance.

var det hit jag ville?

Påskhelgen springer förbi. Igår startade jag dagen med min tvillingsyster. Vi åkte tidigt in till Kungsträdgården för att fånga körsbärsträdens första blommande blommor. Efteråt köpte vi blommor och tände ljus vid Sergels torg  där det fortfarande ligger en bädd av kärlek efter förra veckans attentat. Vi fortsatte sedan vår promenad upp längs Drottninggatan och vägen där lastbilen hade dragit förbi och stannade upp vid varje minnesplats. Livet. Så snabbt som det kan tas bort från dig. Det får en att börja reflektera över sitt egna liv. En diskussion som vi även kom över under vår frukost när syrran frågade mig: hur har du det?

Jo, jag gör ju åtminstone det jag vill på heltid. Eller försöker ta mig dit jag vill i alla fall. Jag har dagarna helt fria till att hålla på med musiken. Men hur ser det egentligen ut? Alla måste som bekant betala sina räkningar.

För snart ett år sedan gick jag från mitt heltidsjobb för sista gången, på eget initiativ, med en bra buffert på sparkontot och en tydlig plan för framtiden. Men planen gick inte som planerat redan från start, jag kom inte in på skolan jag hade sökt. Jag hittade dock SAE och tog beslutet att gå utbildningen efter att ha vägt för- och nackdelar då nästan hälften av min buffert gick åt att betala den utbildningskostnaden. SAE gav mig otroligt mycket tillbaka så det var absolut värt alla pengar, men samtidigt som jag la en stor del av min buffert på utbildningen så gick en annan stor del åt till att betala räkningar och att leva då jag hade sagt upp mig själv från mitt arbete och därmed inte var berättigad några pengar från a-kassan de första tre månaderna. Vi skaffade även Peanut och jag åkte på weekend både till Gotland och Paris (Paris hade jag fått av min sambo i födelsedagspresent men det kostar ju att leva där också) under en månads period. Det är inte svårt att lista ut att pengarna sinade.

Jag började därför ganska snabbt att söka deltidsjobb och fick ett som passade mig perfekt, hos Stylein i Sturegallerian. Jag älskar varumärket och tiderna passade mig jättebra. Jag kunde jobba vidare med musiken och plugga på SAE samtidigt som jag jobbade. Jag levde inget lyxliv rent ekonomiskt men jag hade så jag gick runt utan att behöva oroa mig för mycket. Dock fick jag dra åt alla utgifter som jag hade vilket medförde att jag avslutade mitt medlemsskap på gymmet, alla mina välgörenhetsbidrag och gick ur a-kassan. Det sistnämnda skulle jag senare få ångra men då bidrog det till att jag minskade mina utgifter så mycket jag kunde och jag fick ändå inte stämpla upp till heltid pga av att jag inte sökte heltidsjobb eftersom att jag studerade och hade ett jobb som jag redan trivdes på. Dessutom är jag inte en person som vill ha staten i ryggen hela tiden. Jag klarar mig alltid, är min princip. Men så försvann det.

Jobbet på Stylein kunde inte förlängas mer. Jag började genast söka nya jobb när jag fick beskedet vilket jag fick i god tid så jag var inte särskilt orolig. Jag gick även med i a-kassan igen dock för att jag såklart inte är helt dum i huvudet.

Men så sitter jag här idag. Trots intervjuer på flera ställen har jag inte landat något nytt jobb än. Jag får ut a-kassans minsta belopp då jag inte varit medlem sex månader innan. Min inkomst är nästan hälften så låg som mina utgifter. Nästa vecka står det ”konserver” på vår matsedel.

Var det hit jag ville? Var det den här sitsen jag hade framför näthinnan när jag gick från mitt heltidsjobb för snart ett år sedan? Självklart inte. Min plan såg helt annorlunda ut. Rent fysiskt och psykiskt mår jag bra, jag är väldigt glad över väldigt mycket i mitt liv. Men självklart är det tufft ekonomiskt när man ligger på den här nivån. Missförstå mig rätt. Jag behöver inte mycket alls för att må bra och jag behöver inget medlidande. Jag har satt mig själv i den här situationen och kommer ta mig ur den. Det blir bara så tydligt när man är här, att det är de där små detaljerna som räknas: jag vill kunna köpa presenter till mina nära och kära som fyller år, jag vill kunna ta en fika på stan utan att det slår hål på plånboken.

Jag vill inte behöva oroa mig för om vi kan betala våra räkningar den här månaden. Även om jag gör det jag vill så drabbar min situation andra runtomkring mig och allra mest drabbar det min sambo. Och det känns inte bra. Jag gör givetvis det jag måste göra för att komma ur den här situationen för det var inte hit jag ville och tills jag är ur den gör jag vad som krävs och lär mig utav den.

You put yourself in here, only you can get yourself out of it.

ett tomt blad

Jag satt imorse och försökte skriva några rader här, men det var helt blankt i huvudet. En timme passerade där jag bara kollade in i skärmen på det blinkande strecket för brödtexten och sippade på mitt kaffe innan jag la ner försöket. Jag antar att det är lite så min hjärna fungerar just nu. Det känns på något sätt tomt bara. Fast jag har så tydliga mål.

Jag fortsatte dagen ändå med mina planerade musiktimmar. Spelade piano, övade på sången som jag ska sjunga på RMLs prov till sånglinjen och satt och jobbade med produktionen på ett projekt. Jag har svåra uppgifter framför mig, kanske har jag tagit mig vatten över huvudet och att det är därför huvudet stannar och blir tomt istället för att jobba. Jag pendlar mellan ett jävlar anamma att jag minsann ska fixa allting själv till att jag behöver all hjälp jag kan få till att jag borde ge upp det här. Och det slutar med att jag bara sitter och stirrar istället för att göra någonting alls, stundvis.

Jag tänker nog för mycket på vad som ligger framför mig och blir stressad över det istället för att fokusera på dagen som är idag och bara göra det jag behöver göra idag. Ett steg i taget för sjutton. Man borde tycka att någon som mediterar regelbundet borde ha lärt sig konsten att leva här och nu, men även om meditationen hjälper mig i mycket så ser jag mig fortfarande som nybörjare där. Jag har fortfarande svårt att släppa tankarna helt under meditationen. Men det kommer nog framöver – det gäller bara att ha tålamod och fortsätta. Som med musiken.

Jag har hittat en väldigt intressant utbildning som jag skulle vilja gå härnäst om jag inte lyckas med RML, en utbildning inom musikproduktion som är uteslutande praktiskt arbete till skillnad mot SAE som var mycket teori. Jag skulle verkligen behöva det, jag lär mig så mycket snabbare när någon kan visa mig hur jag ska göra någonting när jag sitter och jobbar med det än att jag ska försöka leta rätt på det själv genom internet eller i Logic. Men den utbildningen kostar givetvis också en slant och slantar har jag inte så mycket utav så ja återigen, backa bandet lite till idag. Fokusera på vad du faktiskt kan göra idag. Och gör det.

Do what you love a little bit more.

när världen står still kan du få den att börja rulla igen

Redan onsdag. Tiden flyger förbi även fast dagarna går långsamt. Den här veckan har varit segstartad hos mig. Jag saknar min energi och motivation till att följa mina rutiner. Igår gjorde jag inte många knop med musiken, jag gjorde inte många knop över huvud taget men ska tvinga mig själv att göra det idag.

Men usch, jag är så seg. Och så blir jag så trött på mig själv för jag vet att ju mer jag tänker att ”jag är seg, jag är trött, jag orkar inte” desto mer sant blir det. Desto mer ihopsjunken blir jag. Desto mindre gör jag. Jag måste ändra tankarna till motsatsen: Jag är pigg! Jag är energisk! Jag vill det här! Jag orkar mer än vad jag tror!

Hjärnan är fantastisk. Det vi intalar oss själva blir vår sanning. Så nu bryter jag mitt dåliga mönster och säger till mig själv att skärpa mig, här och nu. Jag sträcker på mig, dricker upp mitt kaffe och kör!

Jag ska spela piano och jag ska fortsätta med produktionen av min låt. Det blir dagens att göra. Kom igen nu!

Ha nu en fin dag och om ni inte känner att det är fin dag så säg det till er själva: ”Idag är en fin dag och jag ska göra det bästa utav den.” Säg det så många gånger som du behöver. Nu kör vi.

Change your can’t into can, ‘cause you can. Photo: MissJeni