tack för inspirationen

När jag skriver mina texter inspireras jag främst av människorna i min närmsta omgivning men när det gäller mina mål, att våga, att utvecklas som artist så får jag inspiration från människor jag inte känner. En av dem är Mayka Edd.

Hon kom in i vårt klassrum på SAE i december och föreläste om sin väg till scenen. Hon var väldigt öppen med sin berättelse och vi fick veta hennes strategi, vad som hade varit läskigt, hur hon hade vunnit över hennes personliga blockeringar och ja, jag kände igen mig själv i vartenda ord vid just den biten. Personliga blockeringar. Jag har alltid gömt mig för andra när det gäller sången. Jag har aldrig velat att någon ska höra mig sjunga för att jag varit så osäker i mig själv och rädd för vad andra skulle tycka.

Jag var den första som gick fram till Mayka efter föreläsningen och tackade henne för den personliga och för mig fantastiska föreläsningen. Den öppnade ögonen för mig på nytt och jag berättade att jag kände precis likadant med blockeringarna och frågade vad hennes tips var hur jag skulle övervinna rädslan:

”Du måste bara slänga dig ut dit och låta dig må dåligt. Du måste bara göra det.” 

Ord som jag visste om egentligen, men att det kom från någon annan som varit i samma sits och som lyckats sig ta igenom det – det tände en gnista hos mig. Du har rätt, svarade jag bara och tackade henne igen med en kram.

Efter den lektionen kom jag hem med en överenergi jag inte haft på länge, även fast klockan var alldeles för sent för en sån energi. Jag berättade om föreläsningen för min sambo och frågade honom sen om ett lån – till att spela in min första singel. Jag hade redan bestämt mig på vägen hem. Det var dags att göra det nu. Som ni förstår vid det här laget så gick han med på det då ”What If I Told You” släpptes två månader senare.

Min producent var den första personen förutom min sambo och två nära vänner som fick höra mig sjunga. Jag var så nervös. Men det var kul. Jag visste egentligen inte vad jag gjorde. Men det var kul. Och det var nödvändigt. Ännu mer läskigt var det när låten skulle släppas och alla skulle få höra. Jag hade dessutom bett min producent att ändra den autotune som han först hade lagt på. Visst det lät korrekt i pitch såklart men det lät inte som jag, det var inte så jag sjöng. Så han justerade sången till att bli mer naturlig, mer till hur jag faktiskt hade sjungit. Varför kan folk undra? Ja, jag vet att det förmodligen är musikaliskt självmord att inte redigera sången till perfekt pitch men jag kände inte igen min egen röst och skulle jag släppa min första låt så ja, då är det mig man ska höra. Men jävlar vad jag våndades över det. Men jag gjorde det också. Och det var också nödvändigt.

Jag måste bara ge mig ut dit och må dåligt – göra det om och om igen tills jag inte mår dåligt över det längre. Efter den kvällen då jag träffade Mayka så är det min strategi. Tack Mayka för att du fick mig att våga.

Fy fan vad bra du är.

Mayka – ena halvan av det supercoola bandet Death Team. Foto: Kitty Lingmerth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *