var det hit jag ville?

Påskhelgen springer förbi. Igår startade jag dagen med min tvillingsyster. Vi åkte tidigt in till Kungsträdgården för att fånga körsbärsträdens första blommande blommor. Efteråt köpte vi blommor och tände ljus vid Sergels torg  där det fortfarande ligger en bädd av kärlek efter förra veckans attentat. Vi fortsatte sedan vår promenad upp längs Drottninggatan och vägen där lastbilen hade dragit förbi och stannade upp vid varje minnesplats. Livet. Så snabbt som det kan tas bort från dig. Det får en att börja reflektera över sitt egna liv. En diskussion som vi även kom över under vår frukost när syrran frågade mig: hur har du det?

Jo, jag gör ju åtminstone det jag vill på heltid. Eller försöker ta mig dit jag vill i alla fall. Jag har dagarna helt fria till att hålla på med musiken. Men hur ser det egentligen ut? Alla måste som bekant betala sina räkningar.

För snart ett år sedan gick jag från mitt heltidsjobb för sista gången, på eget initiativ, med en bra buffert på sparkontot och en tydlig plan för framtiden. Men planen gick inte som planerat redan från start, jag kom inte in på skolan jag hade sökt. Jag hittade dock SAE och tog beslutet att gå utbildningen efter att ha vägt för- och nackdelar då nästan hälften av min buffert gick åt att betala den utbildningskostnaden. SAE gav mig otroligt mycket tillbaka så det var absolut värt alla pengar, men samtidigt som jag la en stor del av min buffert på utbildningen så gick en annan stor del åt till att betala räkningar och att leva då jag hade sagt upp mig själv från mitt arbete och därmed inte var berättigad några pengar från a-kassan de första tre månaderna. Vi skaffade även Peanut och jag åkte på weekend både till Gotland och Paris (Paris hade jag fått av min sambo i födelsedagspresent men det kostar ju att leva där också) under en månads period. Det är inte svårt att lista ut att pengarna sinade.

Jag började därför ganska snabbt att söka deltidsjobb och fick ett som passade mig perfekt, hos Stylein i Sturegallerian. Jag älskar varumärket och tiderna passade mig jättebra. Jag kunde jobba vidare med musiken och plugga på SAE samtidigt som jag jobbade. Jag levde inget lyxliv rent ekonomiskt men jag hade så jag gick runt utan att behöva oroa mig för mycket. Dock fick jag dra åt alla utgifter som jag hade vilket medförde att jag avslutade mitt medlemsskap på gymmet, alla mina välgörenhetsbidrag och gick ur a-kassan. Det sistnämnda skulle jag senare få ångra men då bidrog det till att jag minskade mina utgifter så mycket jag kunde och jag fick ändå inte stämpla upp till heltid pga av att jag inte sökte heltidsjobb eftersom att jag studerade och hade ett jobb som jag redan trivdes på. Dessutom är jag inte en person som vill ha staten i ryggen hela tiden. Jag klarar mig alltid, är min princip. Men så försvann det.

Jobbet på Stylein kunde inte förlängas mer. Jag började genast söka nya jobb när jag fick beskedet vilket jag fick i god tid så jag var inte särskilt orolig. Jag gick även med i a-kassan igen dock för att jag såklart inte är helt dum i huvudet.

Men så sitter jag här idag. Trots intervjuer på flera ställen har jag inte landat något nytt jobb än. Jag får ut a-kassans minsta belopp då jag inte varit medlem sex månader innan. Min inkomst är nästan hälften så låg som mina utgifter. Nästa vecka står det ”konserver” på vår matsedel.

Var det hit jag ville? Var det den här sitsen jag hade framför näthinnan när jag gick från mitt heltidsjobb för snart ett år sedan? Självklart inte. Min plan såg helt annorlunda ut. Rent fysiskt och psykiskt mår jag bra, jag är väldigt glad över väldigt mycket i mitt liv. Men självklart är det tufft ekonomiskt när man ligger på den här nivån. Missförstå mig rätt. Jag behöver inte mycket alls för att må bra och jag behöver inget medlidande. Jag har satt mig själv i den här situationen och kommer ta mig ur den. Det blir bara så tydligt när man är här, att det är de där små detaljerna som räknas: jag vill kunna köpa presenter till mina nära och kära som fyller år, jag vill kunna ta en fika på stan utan att det slår hål på plånboken.

Jag vill inte behöva oroa mig för om vi kan betala våra räkningar den här månaden. Även om jag gör det jag vill så drabbar min situation andra runtomkring mig och allra mest drabbar det min sambo. Och det känns inte bra. Jag gör givetvis det jag måste göra för att komma ur den här situationen för det var inte hit jag ville och tills jag är ur den gör jag vad som krävs och lär mig utav den.

You put yourself in here, only you can get yourself out of it.

2 svar på ”var det hit jag ville?”

  1. Man måste våga för att vinna. Du är så himla modig hurtis. Du kommer att komma på den bästa lösningen för dig och din familj, en bra balans. Det är inte farligt att stå inför utmaningar, det är de som gör oss starkare och ingen kan säga att du inte följer din dröm. Och vet du; jag tror alla dina nära och kära värderar din lycka och glöd mer än presenter ❤

    1. Tack fina fina du. <3 Jag vet ju att det är så, det är bara att man själv vill bidra till nära och kära, till välgörenhet, till viktiga och roliga saker. Nu känner jag mig lite som en börda istället för någon som bidrar till allt detta - och den känslan vill jag få bort. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *