rädslan för att lyckas

”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi inom oss bär omätbara krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss. Och vi frågar oss själva, vem är jag att vara briljant, praktfull, begåvad och sagolik? Faktum är, vem är du att inte vara det? Du är ett barn av Gud. Att du förminskar dig själv räddar inte världen.”

– Marianne Williamson
💙

Den här texten är det första som möter mig när jag öppnar mitt skrivblock, den påminner mig om hur viktigt det är att våga lyckas. När jag först fick höra den kände jag en lättnad samtidigt som allt gick upp för mig, den visade att det inte bara var jag som hade den där känslan. Ni vet. Jag tror på mig själv väldigt mycket. Jag vet själv vad jag kan åstadkomma, men en stor anledning till att jag tryckte ned mig själv där som 19:åring och även varför det tog så lång tid för mig även efter att jag hade bestämt mig som 27:åring att verkligen träna hårt och ge allt – är för att jag vet att jag kommer lyckas. Jag vet inte när såklart, men jag vet att jag kommer bli erkänd precis så som jag vill bli. Och det är jag rädd för. Jag vet, det låter så sjukt konstigt men vi människor är ganska konstiga. Men jag vet att den rädslan gjorde att jag tryckte ned mig själv. Det var ingen annan förutom jag som tyckte att jag var värdelös. Jag vet att det är anledningen till varför jag har jag haft så sjukt mycket mentala blockeringar, som jag fortfarande känner av. Det är därför jag är osäker i min sång, för att jag är rädd för vad jag faktiskt kommer kunna åstadkomma om jag släpper alla spärrar och hämningar och bara låter hjärtat sjunga.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär och det spelar ingen roll vad man jobbar inom eller drömmer om att göra. Jag tror att vi alla håller igen vår potential för att skapa vår egen lycka, för att vi någonstans är rädd för vad vi faktiskt kan åstadkomma om vi släpper in den. Det är en lycka och en kraft som vi är så små inför, och allt som vi inte vet så mycket om – det är skrämmande. Men jag försöker jobba med det här varje dag, också. Genom att bara tänka en dag i taget, en timme i taget.

Nu ska jag gå och sätta mig vid pianot, jag ska bara ta några ackord, köra igenom skalorna lite och spela lite på ”What If I Told You”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *