det svåra med ensamheten

Det har gått en tid nu sedan senaste uppdateringen. Varför? Jag tappade det. Tappade gnistan, inspirationen, lusten, tron att det gör någon skillnad över huvud taget. Och jag blev ensam. Efter 6 år tillsammans tog vi ett gemensamt beslut att gå skilda vägar. Jag vet att jag inte är ensam egentligen – såklart. Jag har vänner och familj som bara finns ett telefonsamtal bort, men här hemma är jag ensam. Det blev väldigt tydligt när han flyttade ut. Och jag har bara mig själv i musikskapandet, ingen att regelbundet bolla idéer med eller utvecklas tillsammans med. För många är det väl rena drömmen; att kunna försvinna in i sig själv och sin musik och jag har känt så vissa dagar. Men de flesta saknar jag den nära kontakten, den direkta.

Jag går nu en sångkurs på deltid, en helg per månad träffas vi – fem kvinnor som delar samma tvivel, osäkerhet men även samma glöd, vilja och drivkraft till våra mål. Det är fantastiskt att få komma dit och känna att man är en del av någonting mer – att det finns fler som känner samma sak och kämpar för sina drömmar. Vi utvecklas tillsammans där. Men, det är fortfarande bara två dagar på en månad som jag får känna den känslan. Och det är tufft för mig.

Jag kom på mig själv i veckan som var att jag inte hade suttit vid pianot sedan i maj. Jag har knappt skrivit några nya rader till nya låtar. Jag har inte jobbat med de ofärdiga heller. Jag har fokuserat en hel del på sången istället men inte lika fokuserat som jag borde ha gjort – för hela min kropp skriker efter gemenskap. Nästan på ett desperat sätt försöker jag även hitta den och absolut, jag har fått träffa några inspirerande personer den senaste tiden och känner direkt att det är i den gemenskapen som jag trivs i allra bäst. Med likasinnade. Där kommer glöden tillbaka på några sekunder. Jag är rätt säker på att det även syns tydligt i mina ögon när det händer.  Jag vill ha mer av det.

Samtidigt inser jag att chanserna för att få det är att fortsätta jobba med mig själv och min musik och inte bara, försvinna.

Foto: Miss Jeni

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *