februari har tagit mig dit jag är idag

Ni vet de där minnesbilderna som dyker upp på Facebook? Den här veckan har jag fått en hel del härliga minnen som visade en ganska röd och synlig tråd. Under mitten och slutet på februari har jag flera år i rad gjort förändringar som tagit mig framåt mot mitt mål och min personliga utveckling:

För tre år sedan köpte jag mitt digitalpiano. 
1:a mars 2015 flyttade pianot in i mitt vardagsrum. Jag hade bestämt mig under november 2014 att satsa på min dröm och pianot blev det första jag köpte inför det. Då hade jag inte ens spelat ett enda instrument under hela min uppväxt. Idag spelar jag andras låtar, skriver egna med hjälp av pianot och övar gehör vid det. Pianot är min kreativa plats och varje gång jag sitter där blir jag lite bättre.

För två år sedan bytte jag mitt förnamn.
25:e februari 2016 blev mitt namnbyte till Elvira godkänt. Den dagen kände jag att jag äntligen fick blomma ut i den jag var, på riktigt. Den kreativa, orädda kvinnan bytte plats med den osäkra Jessica som ville mycket, men vågade aldrig. 

För ett år sedan släppte jag min debutsingel. 
17:e februari 2017. Starten då jag på riktigt tog steget och mötte min största rädsla. Från den dagen finns verkligen ingen återvändo. Den stenen som släpptes från axlarna och lättnaden därefter var enorm. Jag hoppade. Jag vågade hoppa rakt ut och jag har aldrig ångrat det.

Detta år släppte jag nyinspelningen av debutsingeln. 
17:e februari 2018 hör man min utveckling under 1 år på nyinspelningen av ”What if I Told You”.

Jag vet inte varför det just blivit februari för mig som dessa större förändringarna och händelserna blivit av på. Kanske för att månaden ligger så bra på året? Att börja året relativt tidigt med en större sak gör att man har resterande året på sig att bli bättre på. Jag vet inte, men det var roligt att se trenden i alla fall. Vem vet vad det blir i februari 2019?

 💙

There’s no such thing as an age on a dream

För tre år sedan fick jag insikten om vad jag egentligen skulle göra med mitt liv. Efter att ha provat på de flesta omöjliga karriärer såsom stylist, egen företagare, modefotograf och författare så kom det plötsligt – den där känslan i magen. Efter att ha gjort en liten övning från en bok om att skapa ett mål som verkligen berör en, så sa det bara pang i kroppen. Känslan tog tag i mig som ingenting annat hade gjort fram tills dess. Ja, det handlade om ännu ett omöjligt yrke men det målet grabbade tag i hela mitt hjärta och hela min själ:
Jag ska bli Sveriges bästa singer/songwriter.

Jag läste alltså en bok, som jag tycker varenda människa ska läsa: ”Bli bäst med mental träning” av Erik Bertrand Larssen. Det var den boken som blev min vändpunkt. Jag insåg att allt jag gjort hittills har jag inte blivit mer än halvbra på (enligt mig själv) för att det har inte varit något som tänder min gnista till att vilja gå upp på morgonen och göra det varje dag. Men det här målet, det var så annorlunda. Jag behöver bara tänka på det så känns det direkt som att det är världens fest i min mage.

När den här insikten kom till mig jobbade jag heltid inom e-handeln, så jag fick börja med att köra musiken parallellt med jobbet. Jag köpte ett piano fast jag aldrig spelat något instrument förut. Jag visste bara att om jag skulle bli singer/songwriter så behöver jag ett instrument och efter att ha velat fram och tillbaka mellan gitarr och piano (när jag såg mitt mål framför mig första gången hade jag en gitarr i knät) blev det tillslut pianot som vann den kampen. Jag anmälde mig till piano- och sångkurser på kvällstid, tog även privata lektioner och försökte lära mig så gott det gick hemma. Jag har ingen musikalisk bakgrund alls förutom skolkören under högstadiet och gymnasiet. Min mormor har spelat dragspel länge, min mamma har även hon försökt sig på det några gånger och en storasyster av sju var väldigt duktig på fiol. En annan spelade flöjt under de yngre åren vill jag minnas och jag lekte runt med ett munspel. Men där slutar familjens musikbakgrund vad jag vet. Så vad den här insikten kom ifrån vet jag egentligen inte. Jag har skrivit väldigt mycket dikter och texter under hela min uppväxt och visserligen – jag, min tvillingsyster och min bästa vän var på väg och starta ett tjejband som 12-13:åringar – så helt ute och cyklade var ju inte tanken!

Nej men, jag utgick från mina texter och min längtan att vilja beröra och påverka människor. Jag tänkte på hur mycket musik har hjälpt mig genom åren genom alla berg- och dalbanor och då kom jag på det. Det är så jag ska komma ut med mina texter. Som sånger. Och visst, jag hade kunnat nöja mig där med att skriva texterna och låta någon annan sjunga dem. Men jag kände direkt att det skulle kännas så fel. Mina texter är väldigt personliga, de handlar om min värld. Om det är någon som ska framföra dem som sånger så finns det ingen annan som kommer kunna göra det förutom jag. Ja, missförstå mig rätt. Sångmässigt kommer förmodligen minst halva Sverige förmedla dem bättre än jag – men inte rent känslomässigt. För mig känns det som allra mest äkta och naturligt att det även skulle vara jag som framförde låtarna.

Även om jag var 27 när jag fick den här insikten om att jag ska bli Sveriges bästa singer/songwriter och kunde varken sjunga, spela piano eller hade någon aning om hur man skriver en låt så visste jag bara att jag var tvungen att göra det. Men det är inte lätt i uppförsbacke, det kan jag tala om. Jag har åldern och kunskapen emot mig, fortfarande. Men det spelar ingen roll. Jag tänker fortsätta jobba för att mitt mål ska uppfyllas och jag drivs lika starkt nu som för tre år sedan när insikten kom, även om jag flera gånger har velat ge upp. Men jag har många olika människor omkring mig att tacka för att de fått mig fortsatt kämpa, däribland en vän som gav mig några otroligt kloka ord som jag alltid kommer bära med mig.

”Det finns ingen ålder på drömmar”

Always do what you want to.