There’s no such thing as an age on a dream

Ja, nu är den här! Min andra singel ”No Age on a Dream”! En låt som betyder så mycket för mig. Som påminner mig om varför jag gör det här.

Jag skrev den nämligen till mig själv. Hela låten är en dialog med mig själv och mina känslor inför att göra precis det; försöka nå mina drömmar i vuxen ålder. När man egentligen borde ha varit en lång bit på vägen redan, speciellt i den här branschen som jag har valt. Man ska helst vara tolv år och sjunga som Whitney Houston när man börjar en karriär inom musiken för att ”lyckas”. Att komma på när man är 27 år att man vill göra musik och sjunga den dessutom, utan att man vet någonting om hur man gör just det, är som bäddat för att misslyckas – kan man tro. Jag trodde det. Om ni bara visste hur många gånger jag tvekat på mig själv. Undrat vad jag håller på med. Och framför allt varför jag väljer att visa resan offentligt genom att lägga ut låtarna på våra digitala plattformar. Och det är inte bara jag som har ställt den frågan till mig. Det är några stycken som ställt sig samma fråga, varför jag inte bara fokuserar på texten istället. För mig är själva låten så tydlig med mitt varför, så har du inte lyssnat på den än – gör gärna det. Den förklarar allt.

Idén till låten kom dock inte från mitt egna huvud. Idén och insikten, det nya modet och påminnelsen om mitt varför kom från en av de vänner som verkligen stöttar mig i den här resan. Under ett av våra många telefonsamtal uttryckte jag mig åter igen:

– ”Vad fan håller jag på med, jag är ju för gammal!”

Min vän tar en konstpaus och orden som kommer därefter är för mig helt magiska:

 – ”Men Elvira, det finns ingen ålder på drömmar”

Sandra – jag är dig evigt tacksam för allt. Det är klart att det inte finns någon ålder på drömmar! Och det är därför jag kommer fortsätta den här resan, den här galna, förmodligen ouppnåeliga drömmen som är lika läskig som underbar. För så länge jag inte ger upp ”för att jag är för gammal”, så länge jag fortsätter göra det jag vill göra – det som ger mitt liv en känsla av mening – då vet jag att det jag gör också är rätt. Jag kommer aldrig svika min dröm. Jag kommer aldrig ge upp min dröm. Och förhoppningsvis lyckas jag inspirera andra som inte har vågat tagit klivit ännu. Det vore en dröm på en dröm. 

Mina första anteckningar på ”No Age on a Dream”. Högst upp på höger sida ser man hur min hjärna tänkte för att nå ett koncept. Sandras ord ”det finns ingen ålder på drömmar” tillsammans med syftet ”det är aldrig försent” och sen tänkte jag meningen på engelska och ett tag var det precis sådär låten skulle heta: ”There’s no such thing as an age on a dream”. Texten som är längst ned på samma sida med svart bläckpenna är det som blev skrivet först, vad som kom att bli Vers 2. Jag har inte ändrat någonting på texten sedan dess, lagt till små utfyllnadsord bara. Stycket skrev jag någongång i Augusti 2016, direkt efter samtalet med Sandra.
Det tog kanske fyra eller fem månader innan jag skrev klart låten, detta var någon gång i December 2016 eller Januari i år. Jag minns bara att jag bestämde mig en dag ”nu jäklar ska den här låten bli klar” och efter fem minuter så började jag skriva vänstra sidan och refrängen på högra sidan i blått bläck. Det tog kanske 10 – 15 minuter. 
Och här är bara en söt hund som tycker matte ska sluta skriva så mycket och klappa honom istället.

Texten i sin slutgiltiga form utan kladd hittar ni här.

Tack för inspirationen

Inspirationen till mina texter kommer vanligtvis från människor. Människorna som står mig nära, människor som jag stöter på, människor som jag aldrig mött men tagit del av deras historia på annat håll. Men när det kommer till melodier och ljudlandskapet är det annan musik som jag i dagsläget hämtar idéer ifrån och en av mina största inspirationskällor inom det är svenska pop duon Smith&Thell.

Det var min sambo som jag tror tipsade mig om dem någon gång förra året när de hade släppt deras EP ”Statue”, då hans syssling känner dem. Han tyckte jag borde lyssna på dem då han trodde jag skulle gilla deras stil. Den första låten jag lyssnade på var också ”Statue (The Pills Song)” och jag fastnade direkt. Sedan dess har jag följt deras släpp och velat se dem live vilket jag fick möjligheten att göra förra veckan under deras releasefest för debutalbumet ”Soulprints” som nu är ute. Jag hade stora förväntningar som de överträffade med råge. Jag älskar hur de blandar djupa texter med glada och innovativa melodier. Hur de i deras texter beskriver livet som det faktiskt är och känns oavsett om det är upp eller ner. Jag läste en intervju med dem någonstans att även de börjar med texterna; ”…har vi ingenting viktigt att säga kan vi lika gärna skita i det” stod det ungefär och om ni känner mig vet ni att jag föll förmodligen ännu hårdare för dem som band när jag läste det då jag står för samma princip.

Jag älskar albumet, lyssnar på det om och om igen. För även om de tar upp en del ”tråkiga” ämnen (lyssna t ex på ”Statue (The Pills Song)” och ”Toast” på albumet eller ”Fuck The World”) så gör de det på ett sätt som ändå gör att man blir så pepp på livet. Albumet i sig hänger ihop på ett genialt sätt, det är som att det går en osynlig röd tråd i alla låtar och det är sjukt snygga stämmor i varje låt. Har du inte lyssnat på albumet än så GÖR DET. Det finns ett helt hav av magi att njuta av.

Tack Smith&Thell! För musiken och inspirationen.  💙
 

”Soulprints” by Smith&Thell, full of magic. Listen to it now!

brevet till dig.


Det är två år sedan idag som du somnade in, kära farmor. Du var en av de första personerna som fick veta om mina framtidsplaner inom musiken. Jag bär ditt namn som förnamn idag och din ring finns ständigt på mitt finger. Vi firade min födelsedag med din servis i lördags och kaffet blandas alltid i din kaffekanna. Du finns fortfarande omkring oss – varje dag. Du var min hjälte, även fast jag vet att jag var dålig på att visa det. Jag skrev den här dikten till dig dagen då du skulle fyllt 100:år, för snart två år sedan. Istället somnade du in bara fyra dagar före, på dagen idag. Jag läste upp brevet till dig för de som var med oss den dagen men ingen annan har läst eller hört den sedan dess, om de inte har sett den bredvid din bild på hyllan här hemma som jag ärvde från dig. Jag tänkte att det nog var dags nu, det är okej att hela världen får veta att jag saknar dig varje dag.

Visst är det konstigt att tiden fortsätter att gå
även fast du inte längre är här
Visst är det konstigt att det är så svårt att förstå
även fast det är precis så livet är
Istället för sorg bör vi fyllas av glädjen du gav oss i alla dessa år
36 496 dagar av kärlek, det är det inte många som får
Många minnen samlar vi i våra hjärtan, i tryggt och säkert förvar
Där kommer ditt leende och retsamma humor alltid att finnas kvar
Du är vår hjälte och lämnar nu ett tomrum som är svår att förklara med ord
Trots saknaden är jag väldigt tacksam för tiden tillsammans på denna jord
Och vi ses igen, frågan är inte om utan när
Men tills dess, hälsa farfar. Jag vet att du har det bra var ni är är.

tack för inspirationen

När jag skriver mina texter inspireras jag främst av människorna i min närmsta omgivning men när det gäller mina mål, att våga, att utvecklas som artist så får jag inspiration från människor jag inte känner. En av dem är Mayka Edd.

Hon kom in i vårt klassrum på SAE i december och föreläste om sin väg till scenen. Hon var väldigt öppen med sin berättelse och vi fick veta hennes strategi, vad som hade varit läskigt, hur hon hade vunnit över hennes personliga blockeringar och ja, jag kände igen mig själv i vartenda ord vid just den biten. Personliga blockeringar. Jag har alltid gömt mig för andra när det gäller sången. Jag har aldrig velat att någon ska höra mig sjunga för att jag varit så osäker i mig själv och rädd för vad andra skulle tycka.

Jag var den första som gick fram till Mayka efter föreläsningen och tackade henne för den personliga och för mig fantastiska föreläsningen. Den öppnade ögonen för mig på nytt och jag berättade att jag kände precis likadant med blockeringarna och frågade vad hennes tips var hur jag skulle övervinna rädslan:

”Du måste bara slänga dig ut dit och låta dig må dåligt. Du måste bara göra det.” 

Ord som jag visste om egentligen, men att det kom från någon annan som varit i samma sits och som lyckats sig ta igenom det – det tände en gnista hos mig. Du har rätt, svarade jag bara och tackade henne igen med en kram.

Efter den lektionen kom jag hem med en överenergi jag inte haft på länge, även fast klockan var alldeles för sent för en sån energi. Jag berättade om föreläsningen för min sambo och frågade honom sen om ett lån – till att spela in min första singel. Jag hade redan bestämt mig på vägen hem. Det var dags att göra det nu. Som ni förstår vid det här laget så gick han med på det då ”What If I Told You” släpptes två månader senare.

Min producent var den första personen förutom min sambo och två nära vänner som fick höra mig sjunga. Jag var så nervös. Men det var kul. Jag visste egentligen inte vad jag gjorde. Men det var kul. Och det var nödvändigt. Ännu mer läskigt var det när låten skulle släppas och alla skulle få höra. Jag hade dessutom bett min producent att ändra den autotune som han först hade lagt på. Visst det lät korrekt i pitch såklart men det lät inte som jag, det var inte så jag sjöng. Så han justerade sången till att bli mer naturlig, mer till hur jag faktiskt hade sjungit. Varför kan folk undra? Ja, jag vet att det förmodligen är musikaliskt självmord att inte redigera sången till perfekt pitch men jag kände inte igen min egen röst och skulle jag släppa min första låt så ja, då är det mig man ska höra. Men jävlar vad jag våndades över det. Men jag gjorde det också. Och det var också nödvändigt.

Jag måste bara ge mig ut dit och må dåligt – göra det om och om igen tills jag inte mår dåligt över det längre. Efter den kvällen då jag träffade Mayka så är det min strategi. Tack Mayka för att du fick mig att våga.

Fy fan vad bra du är.

Mayka – ena halvan av det supercoola bandet Death Team. Foto: Kitty Lingmerth