det svåra med ensamheten

Det har gått en tid nu sedan senaste uppdateringen. Varför? Jag tappade det. Tappade gnistan, inspirationen, lusten, tron att det gör någon skillnad över huvud taget. Och jag blev ensam. Efter 6 år tillsammans tog vi ett gemensamt beslut att gå skilda vägar. Jag vet att jag inte är ensam egentligen – såklart. Jag har vänner och familj som bara finns ett telefonsamtal bort, men här hemma är jag ensam. Det blev väldigt tydligt när han flyttade ut. Och jag har bara mig själv i musikskapandet, ingen att regelbundet bolla idéer med eller utvecklas tillsammans med. För många är det väl rena drömmen; att kunna försvinna in i sig själv och sin musik och jag har känt så vissa dagar. Men de flesta saknar jag den nära kontakten, den direkta.

Jag går nu en sångkurs på deltid, en helg per månad träffas vi – fem kvinnor som delar samma tvivel, osäkerhet men även samma glöd, vilja och drivkraft till våra mål. Det är fantastiskt att få komma dit och känna att man är en del av någonting mer – att det finns fler som känner samma sak och kämpar för sina drömmar. Vi utvecklas tillsammans där. Men, det är fortfarande bara två dagar på en månad som jag får känna den känslan. Och det är tufft för mig.

Jag kom på mig själv i veckan som var att jag inte hade suttit vid pianot sedan i maj. Jag har knappt skrivit några nya rader till nya låtar. Jag har inte jobbat med de ofärdiga heller. Jag har fokuserat en hel del på sången istället men inte lika fokuserat som jag borde ha gjort – för hela min kropp skriker efter gemenskap. Nästan på ett desperat sätt försöker jag även hitta den och absolut, jag har fått träffa några inspirerande personer den senaste tiden och känner direkt att det är i den gemenskapen som jag trivs i allra bäst. Med likasinnade. Där kommer glöden tillbaka på några sekunder. Jag är rätt säker på att det även syns tydligt i mina ögon när det händer.  Jag vill ha mer av det.

Samtidigt inser jag att chanserna för att få det är att fortsätta jobba med mig själv och min musik och inte bara, försvinna.

Foto: Miss Jeni

 

helgfunderingar

Underbart med långhelg! Vi startade dagen med en sovmorgon och promenad i solen med Peanut. Morgonkaffet står bredvid och spellistan ”New Music Friday” strömmar ur högtalarna. En dag ska mina låtar vara med på den.  En dag.

Min strategi är ständigt i rörelse. Jag går på samma huvudväg, men inser att jag behöver göra vissa avstickare.  Jag behöver omge mig mer med likasinnade människor, flytta ut från min lilla bubbla här i lägenheten och möta kreativiteten utanför. Jag kan inte göra allting själv. Inte i dagsläget i alla fall. Jag vill det, men jag vill inte det heller. Jag är förmodligen fortfarande rädd för vad andra ska tycka om mina texter. Mina texter är så personliga för mig att jag inte vågar släppa dem till någon annan att döma eller förändra. Och där har vi en spärr. Allt de vi är rädda för, måste vi våga möta för att utvecklas. Så det ska jag göra. Måste göra. Men först; Yoga, meditation och en ny cover ska spelas in. Och jag ska njuta av den här långledigheten. Hoppas ni gör det också.

 

💙

begränsningar, vilja och förändringar

De senaste två veckorna har varit sådana kontraster mot varandra, verkligen. För två veckor sedan skadade jag mig på gymmet, en vad man kan tyckas ”liten” skada. Förmodligen på grund av överbelastning pga fel teknik men höger höftböjare tog stryk. Så mycket stryk att jag inte kunde gå, sitta eller stå utan att det gjorde ont. Jag kunde inte koncentrera mig på musiken för att det gjorde för ont. Jag försökte öva sång, men det gick bara inte. När något gör så ont att du inte kan göra någonting annat för att smärtan tar upp all kraft, då känner man sig hopplös. Tillslut fick jag acceptera det och gjorde ingenting annat än att fokusera på skadan istället. Hur det kändes i olika lägen och gjorde allt för att bli bra – men vilade självklart mycket. Den veckan blev förstörd i mina ögon men den gav mig också insikt hur mycket jag brinner för musiken och att bli bättre. Jag kände mig fruktansvärd tom när jag inte kunde sjunga eller spela piano som vanligt. Jag kände att jag tappade viktiga timmar för min utveckling – men det hjälpte mig också förstå hur mycket jag vill det här.

Den senaste veckan blev motsatsen. Smärtan försvann – som det alltid gör så småningom – och träningen i sång och piano var tillbaka. Mer fokuserat än tidigare. Jag utmanar mig själv mer och mer för varje dag och kommer därmed lite längre hela tiden. Jag bestämde mig dock för att inte delta i kören som jag hade anmält mig till inför den här terminen. Jag tror inte att den kommer vara en central del av min utveckling längre och jag kände ingen glädje att gå. Så min strategi har ändrats. Jag kommer öva hemma och med sångpedagog framöver – där jag verkligen får direkt och personlig hjälp för att nå mina mål.

sundays

februari har tagit mig dit jag är idag

Ni vet de där minnesbilderna som dyker upp på Facebook? Den här veckan har jag fått en hel del härliga minnen som visade en ganska röd och synlig tråd. Under mitten och slutet på februari har jag flera år i rad gjort förändringar som tagit mig framåt mot mitt mål och min personliga utveckling:

För tre år sedan köpte jag mitt digitalpiano. 
1:a mars 2015 flyttade pianot in i mitt vardagsrum. Jag hade bestämt mig under november 2014 att satsa på min dröm och pianot blev det första jag köpte inför det. Då hade jag inte ens spelat ett enda instrument under hela min uppväxt. Idag spelar jag andras låtar, skriver egna med hjälp av pianot och övar gehör vid det. Pianot är min kreativa plats och varje gång jag sitter där blir jag lite bättre.

För två år sedan bytte jag mitt förnamn.
25:e februari 2016 blev mitt namnbyte till Elvira godkänt. Den dagen kände jag att jag äntligen fick blomma ut i den jag var, på riktigt. Den kreativa, orädda kvinnan bytte plats med den osäkra Jessica som ville mycket, men vågade aldrig. 

För ett år sedan släppte jag min debutsingel. 
17:e februari 2017. Starten då jag på riktigt tog steget och mötte min största rädsla. Från den dagen finns verkligen ingen återvändo. Den stenen som släpptes från axlarna och lättnaden därefter var enorm. Jag hoppade. Jag vågade hoppa rakt ut och jag har aldrig ångrat det.

Detta år släppte jag nyinspelningen av debutsingeln. 
17:e februari 2018 hör man min utveckling under 1 år på nyinspelningen av ”What if I Told You”.

Jag vet inte varför det just blivit februari för mig som dessa större förändringarna och händelserna blivit av på. Kanske för att månaden ligger så bra på året? Att börja året relativt tidigt med en större sak gör att man har resterande året på sig att bli bättre på. Jag vet inte, men det var roligt att se trenden i alla fall. Vem vet vad det blir i februari 2019?

 💙

1 år som artist

I fredags var det på dagen 1 år sedan som min debutsingel släpptes. 1 år sedan jag debuterade som artist. Tänk. Det firades med att ”What if I Told You” släpptes med en nyinspelad sång och givetvis lite bubbel på kvällen. Det är nu det blir tydligare hur min utveckling går, hur långt jag har kommit på 1 år. Personligen är jag väldigt nöjd med min utveckling men jag vet också att jag har mycket mer att ge. Jag kommer fortsätta uppåt, utan tvekan!

Och tänk, jag har varit artist i 1 år. Det var en mening som var lite konstigare att smälta. Jag ser nämligen inte mig själv som artist, än. Förmodligen då definitionen av en artist för mig är någon som uppträder för publik. Det är det som är själva artisteriet i mina ögon, men jag hoppas att jag får några tillfällen i år att göra just det. Jag jobbar på det!

Hoppas att ni har haft en fin helg, om ni vill får ni mer än gärna lyssna på och dela ”What if I Told You – rerecorded” från Spotify. Det betyder mycket för mig. 💙

Klicka på de tre punkterna bredvid låttiteln, scrolla ned till ”Dela” och välj t ex Facebook. Byt text om ni vill till egen anpassad text och klicka på ”lägg upp”, klart! På detta sätt kan låten komma med på spellistan ”Viral topp 50 Sweden” på Spotify, vilken dröm det vore!

What If I Told You 2.0

För nästan precis 1 år sedan på dagen spelade jag in sång till min debutsingel ”What If I Told You”. Då livrädd och osäker i ett sovrum utrustad som en studio. I lördags stod jag i ett sångbås i en studio i Solna, mer självsäker och med bättre förutsättningar i utrustningen, samma producent och samma låt. Det är dags att uppgradera min debutsingel och visa hur långt jag kommit på ett år i min utveckling.

Det är nu allting börjar egentligen, det är nu ni kommer kunna jämföra en och samma låt men med 1 års utveckling i sången. Jag har fortfarande mycket att lära mig, speciellt när det kommer till att skaffa erfarenhet i att sjunga inför andra, att sjunga i studio och att använda rösten i olika lägen. Och  givetvis bli ännu bättre på gehöret; man kan alltid bli bättre. Och det kommer komma det också.  Det är jag övertygad om. När det gäller sången kommer jag i år sikta så högt jag kan, något jag inte gjort tidigare. Jag kommer pressa mig ännu hårdare i min träning och fokusera på sångövningar mer än att producera. Sången ska bli mitt bästa instrument, sång och text. För att jag älskar det.

”What If I Told You” Re-master är på väg!

Målen jag siktade mot och hur långt jag kom

Under första halvåret uppnådde jag mitt delmål som innebar att bli klar med tre låtar, vilket jag lyckades med: ”What If I Told You”, ”No Age on a Dream” och låten som senare skickades in till Melodifestivalen.

I oktober satte jag upp två nya delmål för den tid som var kvar på året; tonsätta samtliga texter till mitt debutalbum och få klart tre demos.  Dessvärre överskattade jag nog de flow jag var inne i under den perioden framför allt även då det var rätt lugnt på jobbet. I slutet på november small det till och jobbet var inte bara någonting jag gjorde mellan 07-16.00 utan det högtryck som kom följde även med hem i form av enorm trötthet i både huvudet och kroppen som gjorde att jag fick sakta ner tempot på allt och bara sitta med musiken varannan dag för att inte stressa ut mig totalt. Det var frustrerande, jobbigt men nödvändigt för att få tillbaka lugnet i kroppen.

Så det blev inte tre demos, det blev en – som inte är helt klar heller. Sången är på plats men jag ska spela in den på nytt. Jag har utvecklats väldigt snabbt under hösten och lär mig höra förbättringar hela tiden så efter att ha valt ut tagningar och sedan lyssnat på det någon dag efter kände jag att det inte var som jag ville att det skulle låta, så det kommer jag göra om.

Och det blev inte 11 tonsättningar, det blev två stycken. Men de två har jag även lagt in i Logic och påbörjat produktionen utav. Så, även om jag inte nådde mina sista delmål fullt ut för året har de ändå medfört att jag kommit ett steg närmare mitt stora mål. Det kunde lika gärna varit ingen alls.

Mål för mig handlar om att i slutändan komma närmare det stora målet, vilket de alltid gör. Att alltid ha någonting att sträva efter gör att man ständigt blir bättre, lär sig nya saker och vågar mer för att nå målen. Man agerar efter sina mål, kontaktar människor som kan hjälpa en och gör vad som krävs helt enkelt. De här målen följer med in på nya året också.

Jag är faktiskt väldigt glad och stolt över vad jag har åstadkommit under året, på egen hand. Jag skapar musik. Tack 2017 för allt du gett mig, för motgångarna som fick mig att växa och för de härliga minnena som fyllde på med kärlek, glädje och härlig energi. 2017 kommer jag alltid minnas som året då jag växte allra mest, både som person och inom musiken.

2017, du var tuff – men ändå jäkligt bra.

💙

2017

När jag tänker tillbaka på det här året är det verkligen med skräckblandad förtjusning. Så mycket har hänt, både gott och ont, som gjort mig till en bättre och starkare människa än vad jag var 2016. En påminnelse att man aldrig slutar att utvecklas och lära sig. 2017 har varit både bra och dåligt, både kul och tråkigt, både tufft och lätt. Jag har sett Bruno Mars live (världens drag!), jag har insett värdet i vilka människor jag omger mig med och jag har levt under en minimi-inkomst.

Året började ganska tufft med att jag blev arbetssökande i februari, men precis i samband med det släppte jag även min debutsingel ”What If I Told You”. Jag hade bestämt mig för att släppa den två månader tidigare, i december 2016, efter att ha fått lyssna till en sån inspirerande föreläsning av Mayka från Death Team. ”Du måste bara slänga dig ut dit och låta dig må dåligt. Du måste bara göra det.” De orden resulterade i att jag bestämde mig för att göra just det, slänga mig ut och låta mig må dåligt – visa upp min resa offentligt för att möta mina rädslor. Här kan ni läsa om det.  

Och det blev en vändpunkt för mig, det var någonting jag fasade över men som jag var tvungen att göra för att komma vidare. När det på riktigt inte finns någon återvändo har man liksom inget annat val än att fortsätta. Jag vill ju inte att den versionen ska vara det första och sista ni hörde av mig, vilket gör att jag måste bli bättre och släppet av ”What If I Told You” blev det bränslet för mig.

I början på mars tog min utbildning på SAE Institute slut, där jag hade gått Songwriting & Music Production under 6 månader. När den var slut kom det upp för mig att jag verkligen inte hade något att kliva ur sängen för om dagarna. Jag hade ingenting som jag behövde ställa alarmet för, vilket är en viktig del för mig. Men detta innebar också att jag under våren och sommaren hade mycket tid för musiken, fick lära mig vikten av självdisciplin och jag jobbade på min andra singel, dock samtidigt som pengarna började sina. Jag kunde inte göra så mycket annat än att stanna hemma eftersom jag inte hade råd med SL-kort eller nöjen med vänner. Det blev en tuff period, socialt som ekonomiskt men jag fortsatte med musiken och försökte lära mig mer hela tiden på egen hand. Jag började även spela in covers i ett steg att fortsätta öva sång och de hjälper mig att puscha mig till att bli bättre.

Under sommaren, i samma veva som ”No Age on a Dream” spelades in levde jag med en inkomst på 5700 och hade utgifter för 8000 ungefär. Även den här gången fick jag låna pengar av min sambo för att kunna släppa låten. Jag gjorde absolut vad som krävdes för att få in extra pengar (vi sålde en hel del av våra prylar och kläder på Loppis) och sparade in på allt vi kunde, men singeln var viktig för mig att kunna släppas. Dock skulle det ta två sånginspelningar innan släppet då jag inte blev nöjd med min första insats.

Klar med andra sånginspelningen av ”No Age on a Dream”. Här bestämde jag mig även för att inte spela in några nya låtar under resten av året.

I maj vann jag en tävling där priset var att bandet Smith & Thell skulle komma och spela hemma hos oss och i Juli blev kvällen av och vilken kväll! Förmodligen bästa kvällen på året. Det var sån skön stämning, mina vänner blev glatt överraskade av hemligheten jag hade burit på och festen varade in på småtimmarna. Verkligen en kväll att minnas! Här kan ni läsa lite mer om den. 

Efter en skön men oviss vår och sommar som även var påfrestande för mitt välmående kom vändningen, jag blev erbjuden ett heltidsjobb och tackade ja. Hade inte det kommit hade vi förmodligen inte bott kvar i vår lägenhet idag och varit skuldsatta hos våra nära och kära. Men med mitt nya jobb släpptes stora stenar från axeln och vi kunde börja pusta ut, vi visste ju att det bara skulle bli bättre från den punkten. Vi fick även en liten minisemester i Danmark under slutet på Juli där det vi firade min morbrors födelsedag och jag och min tvillingsyster började spela in musikvideon till ”No Age on a Dream”. 1:a september släpptes låten som singel och 14:e december kom musikvideon som på två dagar fick över 800 visningar.

Under hösten och vintern har jag fått ställa om till nya rutiner för att hinna med musiken, det är fortfarande något jag brottas med idag – att få till den bästa lösningen och balansen mellan heltidsjobbet och tiden för musiken. Samtidigt som jag behöver ta hand om mig själv och hemmet, djuren och hålla kontakten med vänner och familj. Men det är ju så livet är, ett konstant pussel och även jag får nog till alla pusselbitarna så småningom. Tack vare mitt heltidsjobb kan jag fortsätta med musiken. Jag har börjat i kör och kan åter igen ta privatlektioner hos sångpedagog för att få hjälp med sångutvecklingen ytterligare. Jag har råd att spela in fler låtar och införskaffa mig tekniken och kunskapen jag behöver för att komma ännu längre.

2017 års utmaningar:
* att leva fattigt
* att släppa musik även fast jag inte är färdigutvecklad i sången ännu
* att möta alla kritiska människor
* att våga visa upp en operfekt och sårbar sanning
* att bryta med relationer som gav negativ energi

Bästa med 2017:
* stödet från min sambo
* att jag vågade möta mina rädslor och kritiska människor
* Bruno Mars i Globen
* Smith & Thell spelning i vårt vardagsrum
* träffa danska släkten
* min bästa väns bröllop
* släppte min och min tvillingsysters första och egna musikvideo
* stödet som jag får av er som följer med på resan, det är ovärderligt – tack! 💙

Kom ihåg att du är bra precis som du är, alldeles tillräcklig och full av möjligheter. Vi ses 2018!

Ett brev från mig, till mig.

Det kommer alltid finnas människor som kommer säga åt dig att du inte kan, att du inte är bra nog, att du borde göra någonting annat, fokusera på det du behärskar istället för att utforska nya områden som du brinner för. Det kommer alltid finnas människor som säger att du borde tåla att ta kritik om du väljer att finnas på sociala medier. Det kommer alltid finnas människor som tycker att ett misslyckande är ett för mycket och att du borde ge upp när det kommer.

Men jag kommer aldrig bli en av dem. Jag kommer alltid vara den som säger åt dig att kämpa vidare, att jobba för det du tror på och drömmer om. Jag kommer försöka ge dig tips och råd på vad du kan göra för att komma längre. Och därefter ännu längre. Och sedan längre än så. Om det går dåligt kommer jag finnas där och peppa dig till att försöka igen, så länge du själv vill. Om du misslyckas kommer jag påminna dig att varje fall för med sig en lärdom som förhindrar ett liknade fall framöver. Jag kommer aldrig rekommendera dig att göra någonting annat än det du har passion för. När andra säger att du är dålig kommer jag säga åt dig att det bara kan bli bättre.

När andra säger att du inte kan, kommer jag säga att jo, du kan. För att du kan om du vill. Var inte rädd för att misslyckas, var inte rädd för vad andra ska tycka och det viktigaste av allt: var inte rädd för att lyckas.

När andra försöker trycka ner dig, kommer jag försöka lyfta upp dig och tillsammans kommer vi en dag visa dem som inte trodde på dig att det gick. Du kommer kunna le åt dem som misströstade och visa att det som de trodde var omöjligt blev möjligt.

Och du kommer kunna vända dig till dem som, precis som jag, valde att stötta dig och säga: vi gjorde det.

att vara här och nu men samtidigt ligga steget före

Nu är det den här tiden på året då jag bara längtar efter nästa kapitel. Även om jag i allra högsta grad är en person som verkligen strävar efter att leva här och nu och ta vara på all tid jag har så är jag alltid ivrig på att börja det nya året med nya planer och utmaningar.  Jag skulle kunna gå direkt från sista november till första januari utan problem. Jag har redan skrivit ner riktlinjer för hur jag vill leva under nästkommande år, det handlar främst om vad jag vill förbättra mot hur jag levt det här året.

Men, jag har fortfarande tre demolåtar som ska bli klara innan året är slut. ”Yes You Can” som nästan var klar ska jag börja om med, då jag kom underfund under sånginspelningen till den, att jag inte riktigt var nöjd med tempot och vissa element i produktionen. Jag vet visserligen att en demo bara är tänkt som en idé men om man inte själv känner att det ligger där man vill att de ska ligga för att få en sån tydlig idé som möjligt så är det lika bra att göra om. Jag kommer även göra vissa textjusteringar och ändra melodin något.

Jag har fortfarande en hel del texter som ska tonsättas också så jag behöver verkligen tiden i december nu till att få klart allt. Lika bra att fortsätta på en gång; idag blir det prodda, öva piano och gehör. Hoppas ni får en fin lördag!

Do what you love, and keep doing it.